Kvarnarna i Jägra/Idbäck

Kvarnarna i Jägra/Idbäck


För bara hundra år sedan användes de små skvaltkvarnarna vid Örarbäcken för att mala säd till mjöl.


Längs Örarbäcken i Jägra by väster om Malungs socken ligger fyra små vattenkvarnar, så kallade skvaltkvarnar. Dom har lustiga namn. Det är Guckukvarn, Bondlasskvarn eller Rödkvarn, Gammalkvarn och Nykvarn. Namnen
ligger ovant i munnen och vittnar om dess ålder och en annan tid. En tid för länge seda när människorna var själv-hushållande bönder. Ett samhälle som nästan är helt borta idag. För sisådär hundra år sedan sådde man sin egen havre, korn eller råg. Här i Malung råder inlandsklimat. Kalla vintrar och varma somrar. Jordmånen var karg och gav inte mycket till säd. Men det lilla som jorden gav malde man till mjöl.


De fyra små skvaltkvarnarna i Jägra/Idbäck visar på uppfinningsrikedom och envishet. Tålamod var en styrka att ha. Längs bäcken finns en grävd fåra till varje kvarn med en anordning där vattnet släpps igenom vid malning. På så vis kunde alla kvarnar köra samtidigt ohc med samma vatten. Skovlarna under kvarnen sätts i rörelse av vattnet och kvarnstenarna börjar snurra inne i kvarnhuset. Kvarngubben eller mjölnaren vaktade noga processen. Sten-arna fick inte gå ”torra”. Sädeskornen fick inte ta slut då kunde det slå gnistor när sten gneds mot sten i rörelsen. Mjölnaren fyllde på sädeskorn i en tratt som satt i en behållare ovanför kvarnstenarna. Sädeskornen ramlade ner i hålet på överstenen och en ryckig gång gjorde att kornen kom ut lite i taget. Det dunkande ljudet var sövande och monotont. År 1664 är den tidigaste skriftliga urkunden som visar att det fanns kvarnar i Jägra/Idbäck. Tretton personer från Jägra och Idbäck använde kvarnarna på den tiden.


De personer som på 1600-talet använde kvarnarna var Byril Bondesson, Jöns Isaksson, Oluf Ersson för att nämna några. Vid denna tid fanns endast totalt tolv hushåll i Jägra och Idbäck. Tolv gårdar som delade på fem kvarnar. Kvarnarna var en stor angelägenhet för bönderna. I Malungs socknen på 1600-talet fanns 73 stycken skvaltkvarnar. Det var noggrant med hur mycket var och en malde. Det var så att säga ”först till kvarn”.

Det var få som var skrivkunniga. För att hålla ordning på sådant som var viktigt användes en kvarnkavle eller kvarnsticka. En sorts anteckningsbok av trä. En kvarn som hade sex delägare var kavlen sexsidig. Om delägarna var åtta var den åttsidig. Varje delägare hade sin “sida” med bomärket inristat. För varje malningstimme gjordes ett streck. När malningsåret var slut kunde man summera
malningstimmarna och ersättningen skulle erläggas till kvarnfogden. När det blev nytt malningsår skar man bort förra årets streck.


På 1800-talet började alltfler lära sig läsa och skriva i och med folkskolan 1842. Härifrån finns skriftliga dokument som berättar om när kvarnarna användes, hur ofta det maldes, vad som maldes, reparationer, vilka som var delägare och mycket annat.


Dokumenten berättar om hur dåtidens människor tänkte och utvecklade det mekaniska. På 1900-talet fanns längs Örarbäcken även två strömsågar och en pärthyvel. Pärt användes till tak-beläggning.

Förutom kvarnarna så finns två torkplåtar. Sädeskorna måste vara helt torra innan de maldes. Var de inte det så blev det en gegga runt stenarna som blev smetig och helt oanvändbar. Man lade sädeskornen på stor järnplåt och eldade inunder. Det var viktigt att hela tiden röra på kornen så de inte brändes. Här stod mjölnaren och ”krattade” kornen på plåten. Det tog
inte lång tid förrän de var helt torra och kunde malas i kvarnen till mjöl. Det var främst havre, korn och råg som maldes. Havre maldes framför allt grovt och användes som djurfoder, så kallad gröpe, medan korn och råg maldes till mjöl åt människorna. Flera av de kvarnstenar som finns i kvarnarna och som ligger i bäcken och som farstutrapp till kvarnarna är huggna i Malung.


På 1930-talet upphörde malningen vid kvarnarna i Jägra. Men det kan ha förekommit malning under andra världskriget. År 1996 blev hela området klassat som riksintresse för kultur-miljövården. Anledningen är att så många kvarnar finns bevarade utefter samma vattendrag. Kvarnarna har i omgångar renoverats. Senast med bidrag från Länsstyrelsen i Dalarna 2018-2020. Bäcken som kvarnarna ligger vid rinner ut från Örartjärn ett par kilometer söderut. När kvarnarna var aktiva fanns en dam vid tjärnen som kunde stängas till. Det blev då en vattenreservoar, en hålldamm. När dammen var fylld räckte det till tre veckors malning i kvarnarna. En damm måste ha en dammvaktare. Det hade även dammen vid Örartjärn. Damm-vaktaren fick 75 öre per kvarn och år (1897-1910). År 1939 var arvodet som dammvakt tre kronor per kvarn och år. Efter detta år behövdes ingen dammvakt då malningen slutade i kvarnarna. Nu köpte man sitt mjöl i påse i butik. Vid mitten av 1950-talet ville bygden bevara Örarbäckens kvarnar för framtiden.


Kvarnområdet renoverades för att visa framtidens generationer hur man förr levde och arbetade i en kvarn. Kvarnarna i Jägra/Idbäck är idag ett mycket fint strövområdet med vackra stigar som leder fram till de fyra kvarnarna och de två torkplåtarna. Området ligger på en plats med uppväxt skog. Vid stora landsvägen finns en skylt som visar vägen. Som mest har här malts 200-300 timmar om året för en enda kvarn i Jägra. När verksamheten långsamt gick tillbaka på 1930-talet var det som minst endast ett tiotal timmar om året innan verksamheten helt avstannade. 

Det finns bilväg ända fram till kvarnområdet i Jägra/Idbäck. Skylt finns längs gamla Malungsforsvägen (västra sidan om älven) efter att man passerat Idbäck påväg norrut mot Jägra. Här finns även informationsskyltar som berättar om området och dess byggnader. Här finns grillmöjligheter och utedass. Stigarna runt området är vackert belägna i skogen och i närheten finns även ett elljusspår. Kvarnarna och torkplåtarna ligger vid Örarbäcken. Bäcken har periodvis mycket vatten. Inom området alldeles i anslutning till kvarnarna finns också ruiner efter en gammal såg. 


Hitta hit